Så kom de där dagen när det var dags att köra till skolan för att påbörja min utbildning. Diplomerad Hälsovägledare ”here i come”…
38år och lika nervös som ett litet barn. Plötsligt så insåg jag hur osäker och rädd jag var. Det där starka yttre som jag format fram på gymmet hjälpte mig inte speciellt mycket. Det blev som en käftsmäll. Det senaste året hade jag kämpat för att bygga synliga muskler men missat det viktigaste. Att jobba med insidan. Med självkänslan och självmedkänslan i botten steg jag in i klassrummet.
Nu visade sig att jag hamnat hos en fantastisk mentor och med klasskompisar som var av väldigt blandat sort. Två stackars män i en hönsgård av tjattrande kvinnor i väldigt blandad ålder. Denna blandning av människor med otroliga utbildningar och kompetenser och så…..jag.
Året gick och känslorna åkte berg och dalbana, skratt blandat med tårar. Rädslor blandat med stolthet och jag växte på insidan ikapp med kunskapen om människokroppen. Men så kom examensdagen, det var en glädjens dag men samtidigt kom den där förbaskade rädslan tillbaka.
Nu skulle jag inte ha mina klasskompisar omkring mig, Nu skulle jag klara mig själv, jag var ensam.. Diplomerad Hälsovägledare, vad gör jag nu? Starta eget? Söka jobb inom hälsa?
Jag förlorade tron på mig själv och tog ett beslut baserat på min rädsla. Gick tillbaka till ett yrke jag var trygg i. Mycket dåligt beslut. Tillbaka i butiksvärlden med goa kollegier och härliga kunder. Men inte mycket i ledningen som var förknippat med hälsa och medkänsla för personalen. Jag fick användning av mina kunskaper i motiverande samtal med mina gråtande kollegier. Men en dag fick jag nog. Jag ska ju inte vara här…Hela min kropp skrek att detta är fel.. De värderingarna som företaget hade var totalt tvärtemot hälsa. Så jag tackade för mig och lämnade med stolthet. NU var jag redo, nu tog jag steget. NU STARTAR JAG EGET.
Så föddes Coaching&Friskvård =Hälsopromotion Halmstad. Under en föreläsning hos Torkild Sköld så ställde han en gång frågan- Hur många här inne är ledare?
2st räckte upp handen. Då säger Torkild – Jaha, så ni andra då. Är ni tvångsintagna eller?!
Nu är jag ledare av mitt eget liv, jag har tillbringat merparten av mitt vuxna liv som tvångsintagen.
NU FÅR DET BÄRA ELLER BRISTA och helt ärligt Vad är det värsta som kan hända?? Att jag misslyckas? Åter igen vem är det som avgör ett misslyckande. Är det jag eller normen i samhället? Är det verkligen ett misslyckande att försöka. Om jag försöker och mår bra är det ju inget misslyckande. Det kommer inte vara något jag ångrar. För även om andra tycker att det galet så är det inte deras beslut och deras liv. Det är mitt och det pågår nu. Jag kan ju inte ångra något jag brinner för, det värsta som kan hända är att jag lär mig mer hela tiden. Kunskap kan man ju inte ångra. Att älska sitt arbete och att hjälpa andra kan man inte ångra. Att få en människa må bättre kan man inte ångra.
Nä nu kör vi…