Normer, säga upp sig & må bra

Normer, säga upp sig & må bra

Normer, säga upp sig & må bra 1440 1440 Coaching&Friskvård - Hälsopromotion Halmstad

(Jag)Jag har sagt upp mig från jobbet

(samhället)-VAAAA!! Det kan man inte göra bara sådär. Vad ska du göra nu??

Jo i augusti börjar jag plugga

-åh tänkte väl, vad ska du läsa för något?

Diplomerad Hälsovägledare, 1år och delvis på distans. Jag ser verkligen fram emot det.

-äh va?? Vad är det för något? Vad ska du jobba med sen? Vad blir du på den utbildningen??

För fyra år sedan gjorde jag det som enligt samhällets normer inte är ok. Jag sa upp mig, från den trygga fasta heltidstjänsten. Ett arbete som tog väldigt mycket energi från mig och som gjorde att jag kände att näää nu får det vara nog.

Jag var 16 år när mina första stapplande steg in i arbetslivet började. Tackade ja till alla tider som erbjöds för som tonåring hade man ett mål. Att spara pengar till en tjejresa och att shoppa.
Sen kom nästa fas i livet, vid 23 kom mitt första barn och året efter var jag plötsligt ensamstående mamma. Då handlade arbetet endast om att försörja min son, hyra och matpengar. Det gick runt och jag gjorde som alla i den situationen gör. KÄMPAR!! (För att be om hjälp fanns inte på kartan, men det tar vi en annan gång).

Den där kampen och vardagen där vad man arbetar med inte alls har något fokus. Fick ibland frågan- vad vill du jobba med? Har du inga drömmar?
Nää, vadå. Tänk att jag förstod liksom inte riktigt vad folk menade.
Livet med sonen rullade på och jag vände ut och in på mig själv för att vara den där duktiga mamman. (även det tar vi senare) Jag var nog i ganska bra balans den där dagen, för helt plötsligt stod HAN där. Jag som levt själv i fyra år och skulle minsann inte ha en ny man i mitt liv, föll pladask.

Efter några år tillsammans och två döttrar, fem års mammaledighet, tog körkort (en annan berättelse) så stod jag där. Dags att börja jobba.
För att vara mammaledig i fem år var ju inte heller enligt normen i samhället.
Jaha, just det. Det var så här det var. Helt ärligt efter fem år hemma var det faktiskt underbart att vara bland vuxna människor igen. Dessutom fick jag betalt nu, jämfört med att vara hemma med barnen.
Tills en dag. Plötsligt insåg jag att de vuxna jag mötte dagligen beter sig som, ouppfostrade gnälliga, bortskämda barn. Ibland var de vuxna barnen väldigt trevliga men då och då hände det att hela deras dåliga erfarenhet av livet var MITT fel. Sen var det även de där människorna som man ville ta med sig hem, för att de var så ensamma. Eller hen som aldrig känt sig fin, accepterad och som bara ville gå ner i vikt, för då…skulle allt bli bra. Ofta stod jag och lyssnade på historier som kröp under skinnet på mig och berörde mig.

DÅ slog det mig att jag faktiskt vill arbeta med människor. Ja, jag hade ett tag tvivlat på det och funderat på arbeten som innebar människofritt.
Det var då jag kände det så starkt. Att den tiden jag inte är med mina barn, den tiden måste vara fylld med något som gör mig tillfreds. Den tiden ska jag arbeta med något som får andra att må bra. Men vad??

Diplomerad Hälsovägledare, plötsligt hittade jag en utbildning dagen efter sista ansökningsdagen gått ut. Plockade upp telefonen och ringde och svaret jag fick, skicka in din ansökan direkt. Sagt och gjort. Med ansökan inskickad och med darriga ben gick jag på min lediga dag till jobbet och SA UPP MIG!!

Då började mitt liv om på nytt. 38år och Nu visste jag exakt (typ) vad jag skulle. Tidigare hade jag vart ett cykelhjul med pyspunka som svängde dit alla andra och normerna i samhället sa att jag skulle. Nu var jag plötsligt piloten i ett flygplan som lyfte från marken.
Jag hade precis tagit mitt första beslut för min egen hälsa skull.

    Vår webbplats använder cookies, främst från tredje parts tjänster. Godkänn vår användning av cookies eller läs mer om vår integritetspolicy och cookies.
    Integritetspolicy