PMDS – LIVET FÖRE OCH EFTER DIAGNOS – min historia

PMDS – LIVET FÖRE OCH EFTER DIAGNOS – min historia

PMDS – LIVET FÖRE OCH EFTER DIAGNOS – min historia 2023 756 Coaching&Friskvård - Hälsopromotion Halmstad

Innan ni börjar att läsa hur min PMDS resa varit vill jag betona att alla är olika och upplevelser och känslor är individuellt. Det som blivit rätt för mig kanske inte är det för en annan. Min väg i hormonträsket kan upplevas som sorglig men det är en upplevd historia och idag ÄGER jag den. Med det menar jag att idag ser jag min historia som en styrka. En styrka till att hjälpa och stötta kvinnor.

Jag har idag tre barn som är 19, 11 och 10år. Det liv jag levde när min äldsta var liten var ett stressigt liv och mer inriktat på att överleva. Inte pga pmds för det hade inte satt fart än. Jag lämnade ett destruktivt förhållande och blev ensamförsörjande mamma. Innan jag fick kraften att lämna så hade jag nått ett tillstånd av utmattningsdepression.
Men livet förändras och jag mötte en man som jag idag lever med och vi fick två barn ihop. Att vi fortfarande är gifta och bor under samma tak är inget jag tar för givet, inte han heller. Min man har också en historia och den präglade honom i hans agerande under en tid.

Så nu mina PMDS systrar här är min berättelse: Året var 2009 och vi väntade vårt första gemensamma barn. Det var en overklig lyckokänsla med nyköpt hus och våra barn sen tidigare under samma tak. ( min mans ena dotter valde att bo hos oss på heltid och min son började samtidigt med varannan vecka hos sin pappa. Efter min kamp att få dem tillsammans)
På utsatt dag kom värkarna och vi körde upp mot förlossningen. Vår lilla (4kg) tjej hade kommit. Det var en snabb förlossning och jag han inte med själv. Kände mig borta och frånvarande till det där konstant skrikande lilla barnet. Vi åkte hem snabbt och livet rullade på. Men jag mådde inte bra. Ledsen och matt. Orolig och ville bara sova. Förlossningsdepression, check.
Där gjorde jag ett misstag, jag höll det hemligt från min man. Han arbetade hårt och var bortrest mycket. Jag ville inte vara en belastning. Samtidigt som jag ville vara en bra mamma och styvmamma.

När dottern var 2 månader så var min kropp tydligen läkt och mensen kom. 4 veckor tidigare nämnde min läkare för mig att han skrev in förlossningsdepression i min journal.
Nu i efterhand kan jag ändå undra om det var det eller om det var PMDS som hade börjat….

Hipp som happ blev jag gravid igen, oooops. Men äsch nu kör vi tänkte vi.
Barn nummer tre kom. En förlossning som jag för övrigt var helt medvetande och styrande i. Jag och min kropp samarbetade utan den där jävla lustgasen.
Kroppen läkte och en tid av tårar, frustration, ångest, dödsångest, ilska, depression och meningslöshet tog vid.

När minsta barnet var 3 månader så kände jag inte igen mig själv längre. Min man trippade på tå och när mensen kom så sa han phu, nu känner jag igen dig.
Jag googlade på pms och tänkte att ja det har jag aldrig haft ont av innan så ok, nu vet jag var det är. Pms enligt böcker kan man få veckan innan mens. Så när jag kunde få ett raseriutbrott eller känslan av att jag inte orkade leva mer bara några dagar efter mensen var slut så började jag kritisera mig själv, tyst.

Det är ju något fel på mig tänkte jag. Men om jag håller en perfekt fasad uppe med nybakade bullar och ett perfekt hem så märker ingen att jag är knäpp. Promenerade flera mil med barnen i vagn och ställde orimligt höga krav på mig själv. Inför varje helg var hemmet i toppskick så vi skulle ha det mysigt och göra familjeutflykter. Ofta slutade de där mysiga att jag brakade ihop. Sönderstressad och alla intryck blev bara för mycket.

Jag tog mod till mig och vände mig till min läkarmottagning. Efter ett 5min besök där läkaren tittade på mig konstigt när jag sa att jag tror att jag har PMDS, så hänvisade han mig till deras gynekolog. Tre veckor senare var jag där. Undersökt och fick beskedet att ”Jag minsann är en ung frisk kvinna och att det inte är några fel på mig” där nere nä, tänkte jag. Det är ju i huvudet jag är knäpp.

Läkaren frågade dessutom hur sexlivet var. Va fan… Jag sa att jag blöder var tredje vecka och det är endast då jag mår bra. Alla andra dagar är ett helvete psykiskt. Han log lite snett och sa att sex är faktiskt viktigt för mannens välmående och även för mig. Men han lyssnade på de intensiva täta blödningarna och skrev ut en tablett som skulle sätta mig i konstgjord klimakterie. Jag frågade vad som händer i kroppen då, – ja sa han, du kan ju få humörsvängningar likt pms. Driver du med mig tänkte jag. Jag snyftade fram att jag sökte ju för att jag tror att jag har PMDS. Men jag orkade inte mer och gick därifrån.

Så fortsatte livet… fem dagar i månaden mådde jag som en prinsessa och resterande var dränerande för både mig och min man.
Mellan varven sökte jag till privata gynekologer bla kvinnliga men det var ingen som tog mig på allvar. Jag orkade inte söka hjälp mer. Jag testade mig fram på olika dieter och tränade för det skulle ju vara det bästa. Stängde in så mycket känslor att jag började hata människor. Bara låt mig vara tänkte jag.
Så kom en dag när min man, som skuldbelagt sig själv en lång tid i tron att det var han. Att han inte kunde göra mig lycklig och att jag säkert skulle må mycket bättre utan honom.
Luften hade gått ur oss båda.

Min mamma och jag pratar nästan varje dag i telefon så när jag inte hört av mig på fem dagar anande hon oråd. Jag kommer knappt ihåg det samtalet. Hon beordrade mig att boka tid hos läkaren och hon skulle minsann följa med. Detta var ju innan corona och drop in fanns så vi åkte dit ihop.
När sköterskan frågade mig vad jag sökte för..så sa jag bara att jag orkar inte mer. På väg in till läkaren på darriga ben och med tårarna rinnande var jag bara uppgiven. Jag hade inte ätit eller sovit på tre dygn.

Jag berättade min historia för läkaren och han avbröt. Vad är det som hänt nu ?? frågade han. Men allt hänger ju ihop viskade jag fram.
Jaha säger han då, din man vill skiljas och du har blivit knäckt. Han tog min likgiltighet till livet på allvar och ville skicka mig till psykakuten. Då blev jag arg och mamma fick komma in i rummet. Han berättade för henne att jag var djupt deprimerad och behövde hjälp. Ja men det är ju det hon bett om i alla år, säger hon då.
Med fyra olika recept på olika mediciner i handen och med mamma som lovat att hon skulle följa med hem, så släppte han mig.

De där recepten på ”mediciner” gjorde mig till ett vandrande kollo. Jag varken kände något roligt eller tråkigt. Så efter några veckor slutade jag med dem. Utom de antideppressiva, men istället för de två tabletterna tog jag en om dagen. Jag och min man gick på familjerådgivning och jag jag sökte mig till en kbt coach för att hitta strategier. Idag är vi mer sammansvetsade än någonsin. Han vet idag att det inte berodde på honom och inte på mig, utan att det är hormonerna.

Jag äter idag en halv tablett antideppresiv om dagen. Att ta den cykliskt från ägglossning till mens fungerar inte för mig eftersom jag har ägglossning två dagar efter avslutat mens. Har märkt en stor bättring med att lägga om kosten. Mindre kolhydrater och mer protein. Vegetarisk mat lagad från grunden och Undviker alkohol under lutealfasen då jag lättare blir ledsen. Kaffe dricker jag nu två koppar om dagen istället för fem.

Dagliga promenader oavsett väder och att vara i skogen ger mig ett inre lugn. Men viktigaste för min läkning har varit acceptans och kunskap. Att veta vad det är att det har ett namn och att acceptera att jag kan lindra med min medvetenhet och att prata om det. Idag ser jag min Pmds som en styrka. Jag uttnyttjar den lite. När jag är som mest kreativ och poppar fram ideer är ju under ägglossningen, då är jag full av energi. För att sedan acceptera den lamslagande tröttheten veckan innan mens. Att planera min fysiska aktivitet efter hormoncykeln. Jag har tagit den till mig istället för att hata den och mig själv. Den är en del av min kropp, men den kontrollerar inte mig. JAG kontrollerar den. Min kropp är ju mitt tempel och att avsky den gör ju bara mig själv illa.
Idag arbetar jag själv som Coach med inriktning mot Kbt och Act, att hjälpa andra att hjälpa sig själva är vackert. Jag ser min historia som en styrka.

För er som läst ända hit och är förskonade av detta hoppas jag i alla fall att ni har ökat er förståelse för PMDS. Att ni inte förstår vad som händer med er vän/kollega/partner, tänk då att de kanske inte heller vet vad det är som händer.

All kärlek till er mina Pmds systrar

    Vår webbplats använder cookies, främst från tredje parts tjänster. Godkänn vår användning av cookies eller läs mer om vår integritetspolicy och cookies.
    Integritetspolicy